I somras märktes det tydligt att hon hade dålig kontroll på bakbenen. Veterinären bekräftade det jag redan visste, att hon drabbats av "schäfervinglighet". Denna sjukdom försämras gradvis och kan inte botas, men det är inte smärtsam.
Hon har under hösten blivit allt sämre och idag var det dags att låta henne somna.
Hon blev jätteglad över att få åka med i bilen imorse och få kramar och lussebullar av barnen.
Väl hos veterinären blev hon överförtjust över att få snälla veterinärens, sköterskans och mattes fulla uppmärksamhet.
Jag tror hon visste vad som skulle ske idag, för hon hade huvudet i mitt knä och släppte mig inte med blicken under hela bilresan till veterinären.
Det är väldigt tomt härhemma nu och det kommer ta tid innan vi vant oss vid att hon inte finns mer.